Jag vill sova. Fast man kan ju inte gå och lägga sig klockan halv åtta på en fredagskväll. Det är ju konstigt. Så jag antar att jag får hålla mig vaken i ett par timmar till. Det var meningen att jag skulle träffa tjejerna ikväll men det blev inställt. Så det blir en lugn hemmakväll ikväll. Det har blivit många sådana på sista tiden.

Det går bra på Posten. Jag körde själv för första gången igår och det gick väldigt bra. Jag börjar hitta i Kvidinge nu. Det värker lite i hjärtat när jag kör förbi Kvidingebadet och ser barnen ha uppvärming på gräsmattan. Jag saknar sommaren på Råå Vallar. Jag ser inte fram emot måndag. Reklam är jobbigt.

Jag saknar Rob. Ibland känns det extra mycket. Fast jag är så van nu att det inte bekymrar mig alltför mycket längre. Men lite då och då känns det lite extra. Som nu.

Lars Winnerbäck är verkligen riktigt bra. Jag har lyssnat mycket på honom på sista tiden. Just nu älskar jag Tretton Trappor Opp från albumet Dans med svåra steg.

Pocohontas fungerar inte riktigt tidsmässigt. I sången Färger i en vind så börjar de sjunga någon gång på dagen och sen så blir det natt (har du hört en varg som ylar under månens ljus, en vildkatt blir en stjärnbild mot din kind) och sen så blir det morgon (kom spring på gömda stigarna i skogen) och så är det ju dag igen. Som om Pocahontas och John Smith kan vara borta i ett dygn utan att nån bryr sig. Och varför har de båda bruna ögonbryn?