Första gången min pojkvän föreslog att vi skulle hålla kontakten som mer än bara vänner tänkte jag, aldrig, comprade, inte en chans! Och sen grät jag en skvätt för jag ville ju så gärna men ack hur ska det fungera? tänkte jag. Det sägs att långdistansförhållande är svåra att få att fungera, om än inte omöjliga och jag kan inget annat än att hålla med. Den 18 januari firar jag och min pojkvän 1 år som ett officiellt par. Ett år som vi till merparten av tiden tillbringat på andra sidan världen, han i England och jag i Thailand, Australien, Nya Zeeland, USA eller jag i Sverige och han i Australien. Fyra gånger på ett helt år har vi befunnit oss i samma tidzon och alla de gånger har vi tillbringat tiden i varandras armar, noga med att ta till vara på varje stund vi får. Vad för slags förhållande är det jag lever i? Att behöva kämpa till sista blodsdroppen för att få vara tillsammans några dagar här och där. En relation huvudsakligen begränsad till sms, mejl och några telefonsamtal då och då. Jag är ingen slagkämpe, det är jag den första att medge. Jag är lätt att slå ner, tvekar att försvara mig och har svårt att resa mig igen. I ett krig hade jag varit chanslös, hade knappt överlevt en dag. Eller kanske, ja, bara kanske, finns det en styrka i mig som trots allt får mig att stå stark. Kanske hade jag klarat mig ändå. Man vet aldrig hur man reagerar i en specifik situation förrän man står där. Och här är jag! I min stad, lever mitt liv och längtar efter en famn som den tar 24 timmar att resa till, som befinner sig i en stad 10 timmar före min verklighet. Jag har haft många tankar om att ge upp men jag har ännu inte gjort det. Kärleken till honom är värd att kämpa för lite till, en dag i taget.